Teater Fenestra

- Modern Teater -

+(46) 739 56 12 80

Homofobi finns inte längre

Gästblogg av Linn Ramström

Jag har en kompis som i samband med att jag ”kom ut ur garderoben” förklarade att, nej, ni har inget att vara rädda för. Ni skapar rädsla och problem i era huvud. Det finns ingen homofobi länge.

Jag är 20 år. Jag tog med min bästa vän och tittade på No Tears for Queers av Teater Fenestra. Han är homo, jag är bi. Var det därför vi gick och kollade på den? Kanske. Kanske var det för att det var hans födelsedag, eller för att mina gamla klasskompisar var med, eller för att bara namnet fick mig att stöna någon form av kreativ ”aj, vad var det där, ge mig mer”.

Föreställningens teman tydliggös direkt; Homosexuallitet, Homofobi, Våld & Sex. Vi får följa människors öden; offren, förövare, vittnen, anhöriga. Skådespelarna turas om att vara homofiler, homofober och betraktare. Länge sitter jag och tänker: Det här är inte jag. Det här är hemskt, men det rör inte mig.

Det blir under föreställningens gång lätt att förstå hur förövarna tänker. En av förövarna skanderar i en polisintervju MEN HAN TRODDE ATT VI SKULLE LIGGA. Absolut. Jag fattar det. Det är klart att du blir aggressiv om någon du inte vill ha, vill ha dig. Hallå Bögar. Om ni vill leva så ska ni ju sluta ragga på dom där snubbarna. Ja. Jag tänker det. Jag tänker klart hela tanken. Jag tänker den kanske igen. Jag hinner bli frustrerad på karaktären. MEN SLUTA FLIRTA DÅ. Det hinner jag tänka. Då skjuter föreställningen in mig i verkligheten: Tänk om det hade varit en tjej han raggat på? Frågar en av karaktärerna. Ja. Tänker jag. Jag har då aldrig mördat någon kille som flirtat med mig. Få tjejer har nog det.
Efter föreställningen vill jag försvara mig själv, försäkra mig om att det bara var skicklig berättarteknik som fick mig på de tankarna. Som fick mig att lägga skulden på offret. Men det kan ju inte bara vara det.

Homosexuallitet, Homofobi, Våld & Sex. Länge sitter jag i min bekväma plats i publiken och tänker: Det här är inte jag. Det rör inte mig. Men det gör det. Det rör mig för att jag la skulden på offret. Det rör mig för att jag hånglade med en tjej på Centralen – och i en timme efteråt var jag rädd för att någon skulle komma fram till mig och slåss för att de såg oss. Det rör mig för att jag vet att min bästa vän tvekar innan han håller sin pojkvän i handen. Det rör mig. Det rör alla. Alla som varit rädda för att visa kärlek. Alla som tittat på ett samkönat par och sett fel. Alla som röstade på Sverigedemokraterna trots att de motsätter sig homoäktenskap. Alla som tvekar innan de berättar vad de är, vilka de är. Det rör alla.

Jag har en kompis som i samband med att jag kom ut ur garderoben förklarade att, nej, ni har inget att vara rädda för. Ni skapar rädsla och problem i era huvud. Det finns ingen homofobi länge. Jag ska ta med honom en kväll. Få honom att titta på ett skådespel som synliggör de beteenden och strukturella fenomen som sker mot homosexuella, utan att vi ens är medvetna om det. Jag ska släpa in honom på Teater Pero och skrika SÄG ATT JAG HITTAR PÅ efteråt. SÄG ATT DET BARA ÄR I MITT HUVUD. SÄG ATT JAG INTE SKA VARA RÄDD.

Då hoppas jag att han förstår.



  Följ Linn på     Twitter: @RandomDudeGirl    Instagram: @PotatisLinn    

Följ Linn på

Twitter: @RandomDudeGirl

Instagram: @PotatisLinn

 

Hemsidan är skapad av Teater Fenestra och dess innehåll upphovsrättsskyddat.