Teater Fenestra

- Modern Teater -

+(46) 739 56 12 80

Intervju av elever från Calle Flygare.

Filip Gisslén och Nesma Saleh som just nu studerar på Calle Flygare Teaterskola, hörde av sig till oss för en intervju till ett kompendium över olika teatrar i Stockholm.

När och varför skapades Teater Fenestra?
När vi gick på Calle Flygare ville vi göra något utöver skolan, Christopher Lehmann tog tag i saken och skrev ett manus. "Gemensamt utrymme" blev vår första pjäs tillsammans och spelades 2011 på Folkets scen, Skånegatan. Det var ett trevande och ett undersökande men ett otroligt givande arbete. Att sätta upp egna föreställningar var något som passade oss och vi fortsatte att spela tillsammans. 2012, i samband med att vi spelade Lars Noréns Kyla, gjorde vi slag i saken och bildade en ideell förening - Teater Fenestra. Idag är vi fem stycken som är med i teatern och vi har alla samma mål; Teater som väcker debatt och berör.

Ungefär hur många produktioner görs per år? Har ni någon kommande produktion som ni vill göra reklam för?
Vi gör i nuläget en produktion per år eftersom vi som är med i Fenestra har, utöver teatern, studier och jobb vid sidan av. I framtiden skulle vi gärna göra en produktion på våren och en på hösten, men just nu satsar vi helhjärtat på en produktion och gör några gästspel däremellan. I nuläget håller vi och på planerar nästkommande års produktion så håll utkik på vår hemsida för mer info!

Arbetar teatern med en fast grupp skådespelare eller tas det in nya till varje produktion? Hur fungerar rekryteringsprocessen?
Vi är fem stycken som driver Teater Fenestra och tar därför nästan alltid in externa skådespelare, scenografer och kostymörer. Både för att produktionerna ofta kräver fler personer men också för att ge en plattform för unga scenkonstnärer som vill utvecklas och få erfarenhet av att arbeta med teater.

När vi vet vad för roller som behöver tillsättas lägger vi ut info på våra kanaler och olika sidor för skådespelare och scenarbetare. Sedan kallar vi de som vi tycker passar på audition eller intervju och väljer de vi tycker går i linje med vårt tänk och våra visioner. Vi tror mycket på att testa saker och är därför inte rädda för att ta in människor som inte har så mycket erfarenhet av teater. Vi tycker att drivet och viljan är viktigast, det andra lär man sig på vägen.

Antar att detta varierar från produktion till produktion, men om vi tar den senaste (”Någon har sagt: Det största och vackraste tar också fortast slut”). Hur lång tid innan premiären börjar ni repa?
Repperioden börjar 3-4 månader innan premiär men planeringen börjar oftast ett halvår innan. Vi har möten där vi sitter och spånar på vad vi vill spela härnäst och vad som skulle passa oss. När repen sedan börjar så jobbar vi ganska intensivt. I framtiden hoppas vi att kunna erbjuda en fast lön till samtliga inblandade och då kunna ställa andra krav på närvaro, men i nuläget så handlar det mycket om ett puzzlande för att få ihop rep med det övriga livet. I alla produktioner som vi har haft så har vi förundrats över hur mycket tid och själ alla lägger ner, det är fantastiskt och oerhört kul att se en föreställning växa fram och se hur alla utvecklas!

Under ”om oss”-fliken på hemsidan står det ”Jämställdhet och mångfald ligger oss varmt om hjärtat”. Hur tar sig detta uttryck? Kan du berätta lite mer om teaterns värdegrund och vision?
Representation är oerhört viktigt för oss och något vi praktiserar i varje föreställning. Det finns ingen mening att ha stadgar som inkluderar om man inte aktivt arbetar för det i produktionerna. Det tar sig uttryck i att vi försöker spela pjäser som på något sätt ifrågasätter lagda normer som vi har. Det handlar mycket om att lyfta marginaliserade grupper och visa på mångfald i vår ensemble. Vi tror att alla vill kunna känna igen sig i de på scenen, kunna se sig själv bli representerad eller få sin historia berättad och då måste ensemblen spegla hur samhället ser ut, på riktigt.

Vi ser det som två sidor - det kommenterade och det okommenterade. Det kommenterade handlar om att prata klarspråk och vara tydlig med ett problem som vi vill belysa, till exempel rasism och hur det tar sig uttryck. Det okommenterade är att illustrera och lyfta upp ett problem och porträttera det med människor som sällan syns i de sammanhangen, till exempel en kärlekshistoria mellan två män som handlar om relationsproblem - som alla stöter på - där fokuset inte ligger på att de är ett homosexuellt par. Oftast blandar vi de här två sidorna i en föreställning och försöker skapa en bra balansgång mellan att visa och berätta.

Vad är viktigt för er i valet av pjäs?
Det vi ser till när vi väljer pjäs är framförallt hur aktuell den är i dagens samhälle. Vi vill spela dramatik som berör och upprör, som trycker på de bekväma punkterna hos vår publik. Det kan handla om att ifrågasätta gamla mönster och vara samhällskritiskt. Gärna med någon tvist som lämnar åskådaren med funderingar och uppmanar till debatt. Vi vill, med våra pjäser, ge en röst till de som sällan eller aldrig hörs.

Spelar ni endast i Stockholm eller åker ni också runt i landet?
Vi spelar mestadels i Stockholm på olika platser, vi har ingen fast scen utan gästspelar hos andra teatrar. Det är ett noggrant val vilken scen vi ska spela på, den ska passa våra visioner och vara tillgänglig. Vi har oftast haft en scen som vi spelat de flesta föreställningarna på och sedan gästspelat på olika ställen så som Oktoberteatern i Södertälje, Boulevardteatern på Söder och Stadsteatern mitt i city. Vi har gjort några gästspel nere i Göteborg också, där vi har spelat för skolor och för allmänheten.

Får teatern bidrag och i så fall varifrån?
Att söka bidrag är nästan halva jobbet med att driva en teater. Vi söker ständigt efter stöd till våra produktioner och ju mer etablerade vi blir och ju mer erfarenhet vi får desto större blir beloppen. Vårt mål är självklart att kunna erbjuda samtliga inblandade en fast lön som motsvarar det enorma arbete de lägger ner. De bidragen vi har fått hittills har varit ifrån Stockholms Kulturstad och Idéer för livet.

Vill du läsa kompendiet i sin helhet med alla intervjuer ifrån andra teatrar kan du ladda ner det här: Kompendium

Ensemblen - Någon har sagt: Det största och vackraste tar också fortast slut.

Joel Valois
 

Började med skådespeleriet redan vid tolv års ålder, då han hade en av huvudrollerna i SVT-serien "Familjen Babajou". Sedan dess har han medverkat i diverse tv-serier, spelat på Stockholm Stadsteatern och Riksteatern, samt varit med i flera kortfilmer. Joel har tidigare spelat med Teater Fenestra i Mördarnas Barn [2014].

Just nu studerar Joel skådespeleri vid Fridhems Folkhögskola.

  Joel Valois i rollen som "Roy".

Joel Valois i rollen som "Roy".

  Eva Snis i rollen som "Judith".

Eva Snis i rollen som "Judith".

Eva Snis

Under Evas år som skådespelare har hon haft glädjen att spela på flera olika av Stockholms fria scener som till exempel:  Komediteatern och Pistolteatern. Hon har uppträtt i Sveriges Folkparker och på Länsteatern i Jönköping samt varit med i uppsökande teaterföreställningar på landets fängelser, skolor och sjukhus. Hon har även uppfört sina egna föreställningar på Mosebacke Etablissement.

Eva har tidigare medverkat i Teater Fenestras Mördarnas barn [2014] och HEART. BEATS. [2015].

Mattias Malmros

Mattias är skådespelarstudent vid Stockholmsk dramatiska högskola. Han har tidigare utbildat sig på Scengymnasiet i Visby och Katrinebergs folkhögskola. Dessutom har han tidigare medverkat i ett antal frigruppsföreställningar samt gjort ett flertal kortfilmer. Det är första gången han spelar med Fenestra.

Mattias har även fått pris för "Bästa manliga skådespelare" vid novemberfestivalen 2011 och diplom för "Bästa manliga skådespelare" på Josef-festivalen 2012

  Mattias Malmros i rollen som "Tom".

Mattias Malmros i rollen som "Tom".

  Lisa Samanya Croall i rollen som "Amy".

Lisa Samanya Croall i rollen som "Amy".

Lisa Samanya Croall

 

Lisa är utbildad inom skådespeleri i New York, där hon i tre år, studerade vid HB Studio och Lee Strasberg Theatre Institute. Sedan hemflytten till Stockholm 2013 har hon utbildat sig vidare till dramatiker på Biskops Arnös författarskola. Lisa har gjort skådespelarjobb inom reklam, TV och röst, - men längtar ständigt till teatern där hennes hjärta och allra största nyfikenhet finns!! "Tack Teater Fenestra!"

Det är Lisas första produktion med Fenestra.


Samtliga porträttfoton är tagna av: Erik Garsten

Eftersamtal 13e november

- en aktion, en reaktion, en frustration blossade upp under Scenkonstbiennalen 2015. Detta ledde till ett panelsamtal under Stockholm Fringe festival, där det samtalades kring VEM som får göra VAD i dagens scenkonstsverige. Vi fortsätter samtalet utifrån föreställningen "No tears for Queers" och pratar med föreställningens regissör, ensemblen och publiken.

De gäster som kommer att medverka i samtalet är:
Ala Riani - skådespelare, aktuell inom organisationen "ungdom mot rasism" och deras teaterprojekt "Teater Struktur ".
Dilan Amin - skådespelare, utbildad på teater Tribunalens utbildning "politisk scenkonst" samt Stockholms elementära teaterskola. Just nu aktuell med föreställningen "Ni kan kalla mig blattebög".

Samtalet leds av:
Alica Tserkovnaja - skådespelare och student vid Stockholms dramatiska högskola.

Får och kan en säga vad en vill på scen? Ska vi förbjuda vissa ord och bilder, eller var går gränsen? Vem äger rätten till vissa berättelser och hur förhåller vi oss till starka reaktioner på konstnärers eventuellt provokativa verk?

‪#vadmenardu med det du gör och hur långt är du beredd att gå?

BILJETTER: KULTURBILJETTER.SE

 Ala Riani

Ala Riani

 Alica Tserkovnaja

Alica Tserkovnaja

 Dilan Amin

Dilan Amin

En vecka för alla heterosexuella då?

Om fem minuter slår klockan över till midnatt vilket betyder att det är måndag och Stockholm Pride drar igång. En festival som anordnades för första gången 1998 i Stockholm och har fortsatt sedan dess. Numera finns Pride på flera ställen runt om Sverige och det växer varje år.

Förra året när vi skulle sätta upp "No Tears For Queers", en pjäs baserad på en bok skriven av Johan Hilton och dramatiserad av Mattias Brunn, mötte vi en del motstånd och ifrågasättanden. Vi fick höra, fler än en gång, om det verkligen ska behövas? "Jag menar, nu finns ju Pride veckan och så.. Så ja? Ska det verkligen behövas?". Kan vara på sin plats att påtala att det bara var heterosexuella som ifrågasatte, aldrig någon som faktiskt blir påverkad av ämnet, på riktigt. Men vi spelade och märkte att det här behövs pratas om - ofta och mycket!

Så vad gör att en person tar sig rätt att hävda att vi är "färdiga" med ett problem? Eller ännu värre, hävda att det skulle behövas en vecka för alla heterosexuella - annars är det ju inte riktigt jämställt!?!?!?!?!?!?!?!??! Men för att svara på frågan: Varför har vi inte en vecka för alla heterosexuella? Jo, för att vi lever i ett heteronormativt samhälle där vi tar för givet att personer vi möter är straighta. Homosexuella måste komma ut, något som kan vara smärtsamt och mötas av allt annat än acceptans. Att vara heterosexuell är inte ett strukturellt problem, de möter inte hat, förtryck, våld och oacceptans på grund av sin läggning (lägg märke till "på grund av sin läggning", de kan självklart stöta på detta ändå men inte på grund av att de är heterosexuella).

Pride behövas. Fortfarande. Och kommer nog, tyvärr, att behövas ett bra tag till. Så vi spelar för alla er, alla dem, alla oss som behöver få se våra liv bli representerade på en scen. Vi spelar för att normalisera kärlek mellan människor av samma kön, vi spelar för att det finns en politiker som jämför att hissa Pride-flaggan med att hissa Naziflaggan och vi spelar för att det fortfarande finns de som väljer att inte hissa flaggan för att det kan "sticka i ögonen".

Men till dig som ändå tycker att det är orättvist att heterosexuella inte har en egen vecka: Fira på! Du kan fira. Du kan fira varje dag, 365 dagar om året, jämnt - Men kom ihåg att det finns de som inte kan fira varje dag, hur mycket de än skulle vilja.

In the process - HEART. BEATS.

Äntligen!
Då var vi igång för fullt med repen. Nästan varje dag träffas vi, eftersom vi är en så stor ensemble så blir det en hel del reptid. Det är en intensiv och rolig period nu fram till premiär. Det är en härlig ensemble där vissa är helt nya och några vi jobbat med förut. De är alla så modiga och häftiga människor som verkligen brinner för att få spela teater och berätta något viktigt på scenen. Det blir en hel del diskussioner under repen. Hur vårt samhälle egentligen ser ut, hur toleranta vi är i vardagen och varför vi egentligen behöver Pride.

Vi ser fram emot premiär och få möta er, vår publik! Vi hoppas ni kommer att gilla det vi gör. Tyvärr är den här pjäsen viktig och inte på ett "det-är-viktigt-att-minnas-hur-det-var-förr-sätt" utan hur det ser ut idag! Precis som vi pratade om med vår förra pjäs, No Tears For Queers, så är det inte olagligt eller längre klassat som en sjukdom att vara homosexuell men vi är långt ifrån färdiga för det.

Tills nästa gång - Var rädda om varandra!
 

 

Gästspel med NTFQ i Gottsunda

I onsdags gästspelade Teater Fenestra med "NO TEARS FOR QUEERS" på Gottsunda i Uppsala. Förmiddagsföreställningen spelades för skolungdomar, gymnasiet och kvällsföreställningen var öppen för allmänheten. Efter att inte ha spelat föreställningen på ett halvår var det ett kärt återseende där det har hänt en hel del. Insikter har fått komma till. Tankar har väckts. Karaktärer har fått växa och förändras. 

Att få spela NTFQ för skolungdomar känns otroligt viktigt. Det är där vårt fokus ligger och vi hoppas på att få komma ut och spela ännu fler gånger. Kanske ska vi komma till din skola? Maila info@teaterfenestra.se om ditt intresse! 


Alexis tankar om föreställningen:

Jag hade det fantastiskt kul när jag spelade med de andra skådespelarna på scen och det kändes som att rytmen var underbar. Men det som var ännu mer fantastiskt var att få höra vad folket tyckte om föreställningen, i detta fall, ett par elever. Innan vi hade vårt “gruppsamtal”, där samtliga elever var med tillsammans med oss, pratade jag lite med ett par elever vad de tyckte och kände om vad de precis upplevt. Man kunde verkligen märka att var och en blivit tagna på ett eller annat sätt.

Teater Fenestra 2014

Så då var det nytt år! 2014 har gått fort och det har hänt en hel del med Teater Fenestra. Snart hålls ett nytt styrelsemöte där vi kommer att berätta lite mer om förändringarna.

Men nu kommer det en årsresumé:

MÖRDARNAS BARN

Vi startade repetitionerna redan i oktober 2013. Vi fick ihop en helt otrolig ensemble som gjorde ett fantastiskt arbete. Regin stod Christopher Lehmann för och projektet var en del i Riksteaterns Länkprojekt 2014. Vi valde att spela Katori Halls pjäs "Mördarnas Barn" som tar sitt avstamp ur folkmordet i Rwanda. 

”Rwandas president släpper mördarna fria. Flera år efter folkmordet på Tutsibefolkningen börjar förövarna nu långsamt återvända till sina byar. Tre vänner, alla födda under de blodiga folkmordsåren, gör sig redo att möta de män som gav dem liv. Men nu när dagen för fädernas hemkomst närmar sig hemsöks dessa unga av fädernas synder. Vilken sorts människa kan man egentligen vara när våld är det enda man ärver?”

Vi spelade för utsålda hus på Teater Pero under mars 2014. Det var en underbar tid som alla kommer att bära med sig. Vi lärde oss så otroligt mycket om varandra och om ett folkmord som det knappt pratas om. Ändå var det ca en miljon Tutsier som dödas på bara hundra dagar av Hutuer. I april 2014 var det 20 år sedan folkmordet ägde rum. Vi fick även chansen att spela denna pjäs under ett FN-konvent om mänskliga rättigheter. Som en del i länkprojektet åkte vi till Uppsala och spelade på Gottsunda Stadsteater och fick även ta del av de andras föreställningar. 

Mördarnas Barn-tiden var en tid fylld av gemenskap, tårar, mycket skratt och mycket allvar. En resa vi är mycket glada över att få ha gjort! 

 

NO TEARS FOR QUEERS

I februari 2014 stod det klart att vi skulle få spela på Stockholm Stadsteater under Prideveckan. Repetitionerna började direkt efter avslutandet av Mördarnas Barn. Det blev en intensiv period som ledde fram till Prideveckan. Innan föreställningen blev vi intervjuade av P4 om varför vi gör denna pjäsen, om syftet och om den fortfarande är aktuell. Återigen stod Christopher Lehmann för regin av pjäsen som är ursprungligen en bok skriven av Johan Hilton och sedan dramatiserad av Mattias Brunn.

"Tre brutala mord. Katrineholm, Göteborg och Laramie, USA. Offren? Tre homosexuella män. Skilda platser och skilda tidpunkter, men alla morden har slående likheter. Förövarna är unga. Morden är råa och blodiga. Vi får träffa offer, förövare, vänner och familj i denna föreställning som flätas samman till en mosaik, med de tre morden som utgångspunkt och som slutligen leder oss fram till vårt Sverige idag.

 Har något verkligen förändrats eller har de dött förgäves?"

Att få spela under Pride var oerhört stort och känslomässigt. Det blev många kramar efteråt blandat med tårar. Vi var alla väldigt tagna. Särskilt eftersom vi innan gjort en undersökningen där vi ställt frågor runt om i Sverige om hur HBTQ-personer tycker att acceptansen upplevs. Det var blandade svar men den röda tråden var att mycket har hänt men vi har fortfarande en lång bit kvar. 

Vi spelade sedan ytterligare 5 föreställningar i september på Teater Pero. Varenda föreställning var känslomässig och relativt tung. Eftersom det handlar om autentiska mord och vi pratar om verkliga människor är det svårt att själv inte bli påverkad. Men vi använde också det som en stark anledning till varför denna pjäs fortfarande behövs spelas! 


Vi tackar ödmjukast för alla de fina ord vi har fått under året som gått, all stöttning. Vi tackar alla de skådespelare vi har fått träffa och jobba med, kostymören Linn, Scenografen Sanna och ljustekniker Martin. Vi tackar Erik Garsten som har tagit alla våra snygga scenfoton och ställt upp i vått och torrt! Och så självklart - vår underbara publik! Ni som ständigt kommer och tar del av våra föreställningar - vi hoppas att få se er under 2015 också. 

Nytt år. Nya möjligheter. Vi ses!  /Teater Fenestra.

Homofobi finns inte längre

Gästblogg av Linn Ramström

Jag har en kompis som i samband med att jag ”kom ut ur garderoben” förklarade att, nej, ni har inget att vara rädda för. Ni skapar rädsla och problem i era huvud. Det finns ingen homofobi länge.

Jag är 20 år. Jag tog med min bästa vän och tittade på No Tears for Queers av Teater Fenestra. Han är homo, jag är bi. Var det därför vi gick och kollade på den? Kanske. Kanske var det för att det var hans födelsedag, eller för att mina gamla klasskompisar var med, eller för att bara namnet fick mig att stöna någon form av kreativ ”aj, vad var det där, ge mig mer”.

Föreställningens teman tydliggös direkt; Homosexuallitet, Homofobi, Våld & Sex. Vi får följa människors öden; offren, förövare, vittnen, anhöriga. Skådespelarna turas om att vara homofiler, homofober och betraktare. Länge sitter jag och tänker: Det här är inte jag. Det här är hemskt, men det rör inte mig.

Det blir under föreställningens gång lätt att förstå hur förövarna tänker. En av förövarna skanderar i en polisintervju MEN HAN TRODDE ATT VI SKULLE LIGGA. Absolut. Jag fattar det. Det är klart att du blir aggressiv om någon du inte vill ha, vill ha dig. Hallå Bögar. Om ni vill leva så ska ni ju sluta ragga på dom där snubbarna. Ja. Jag tänker det. Jag tänker klart hela tanken. Jag tänker den kanske igen. Jag hinner bli frustrerad på karaktären. MEN SLUTA FLIRTA DÅ. Det hinner jag tänka. Då skjuter föreställningen in mig i verkligheten: Tänk om det hade varit en tjej han raggat på? Frågar en av karaktärerna. Ja. Tänker jag. Jag har då aldrig mördat någon kille som flirtat med mig. Få tjejer har nog det.
Efter föreställningen vill jag försvara mig själv, försäkra mig om att det bara var skicklig berättarteknik som fick mig på de tankarna. Som fick mig att lägga skulden på offret. Men det kan ju inte bara vara det.

Homosexuallitet, Homofobi, Våld & Sex. Länge sitter jag i min bekväma plats i publiken och tänker: Det här är inte jag. Det rör inte mig. Men det gör det. Det rör mig för att jag la skulden på offret. Det rör mig för att jag hånglade med en tjej på Centralen – och i en timme efteråt var jag rädd för att någon skulle komma fram till mig och slåss för att de såg oss. Det rör mig för att jag vet att min bästa vän tvekar innan han håller sin pojkvän i handen. Det rör mig. Det rör alla. Alla som varit rädda för att visa kärlek. Alla som tittat på ett samkönat par och sett fel. Alla som röstade på Sverigedemokraterna trots att de motsätter sig homoäktenskap. Alla som tvekar innan de berättar vad de är, vilka de är. Det rör alla.

Jag har en kompis som i samband med att jag kom ut ur garderoben förklarade att, nej, ni har inget att vara rädda för. Ni skapar rädsla och problem i era huvud. Det finns ingen homofobi länge. Jag ska ta med honom en kväll. Få honom att titta på ett skådespel som synliggör de beteenden och strukturella fenomen som sker mot homosexuella, utan att vi ens är medvetna om det. Jag ska släpa in honom på Teater Pero och skrika SÄG ATT JAG HITTAR PÅ efteråt. SÄG ATT DET BARA ÄR I MITT HUVUD. SÄG ATT JAG INTE SKA VARA RÄDD.

Då hoppas jag att han förstår.



  Följ Linn på     Twitter: @RandomDudeGirl    Instagram: @PotatisLinn    

Följ Linn på

Twitter: @RandomDudeGirl

Instagram: @PotatisLinn

 

STOCKHOLM PRIDE!

Den 31 juli 2014 åkte vi till Stockholms Stadsteater - Kulturhuset tidigt på morgonen. Vi skulle spela NO TEARS FOR QUEERS. Klockan 10.00 samlades vi utanför dörrarna för att gemensamt gå upp till dit vi skulle spela - Marionetten på våning 3. Martin var redan där och hade hängt upp vår älskade discokula! Klockan 10.35 kastade sig Achillea och Chris i en taxi för att åka till Radiohuset och bli intervjuade. Achillea sprang rätt ut i rondellen och haffade en bil (som sedan blåste oss på 300:-, nåja....) Intervjun av P4 Stockholm gick kanon - vi var nervösa men Kim Kärnfalk, som intervjuade oss, var helt underbar. Efter det kastade vi oss i en taxi tillbaka (denna gången fick Chris välja, då kostade det istället 100:-.....)

Eftersom vi blev bokade av Stockholm Pride som också skötte all biljettförsäljning så hade vi ingen aning om det skulle komma folk. Vi oroade oss i onödan. Klockan 11.00 när vi var tillbaka hade det redan börjats köa utanför Marionetten. Något som gjorde oss ännu mera taggade.

Klockan 12.00 skedde insläppet och besökarna bjöds på vår premiär av NO TEARS FOR QUEERS. Det var stort. Det var känslosamt. Efter föreställningen blev vi inklappade gång på gång till en stående publik. Det blev många tårar och många kramar. Det var oerhört berörande för alla oss i produktionen och vi vill tacka er vackra människor som var där. Efter detta längtade vi oerhört mycket efter september och våra ytterligare fem föreställningar på Teater Pero. 

Det är en hård och brutal verklighet som skildras med enkla medel[...] Det är ingen lättsmält föreställning pridebesökarna bjuds på, men en viktig sådan[...] Jag går från denna pjäs tyngd av allvar
— Jonas Lundgren Makthavare.se



                                                                     Ett glatt och stolt gäng som precis har spelat!

                                                                    Ett glatt och stolt gäng som precis har spelat!

Hemsidan är skapad av Teater Fenestra och dess innehåll upphovsrättsskyddat.